Venetianska speglar

Gränsen mellan klassisk modern och samtida är extremt tunn:

För oss kommer kreativitet aldrig att ha kategorier.

När kreativitet möter mästareglasmakare blir resultaten exceptionella.

Släpp lös dina kreativa instinkter. Vi skapar de speglar du önskar för att förverkliga dina drömmar.

Specialiserar sig på speglar i storlek och färg som passar ditt hem

Vid sidan av en kommersiell produktion av genomgående hög kvalitet Fabbrica Lampadari Murano är dedikerat till design och skapande av unika verk, presenterade vid flera tillfällen på olika bloggar inom sektorn eller utställda i viktiga villor, vilket har gjort denna produktion av venetianska speglar och relaterade reservdelar i Muranoglas berömd.

På 8.000-talet hade Murano cirka 124.425 XNUMX invånare, olika privilegier, från skattebefrielse till tillstånd att gifta sig med adelsflickor, överdådiga palats, kyrkor och en inkomst per capita på XNUMX XNUMX euro (beräknat hittills).

Men varifrån kom all denna rikedom på en liten ö som från början levde uteslutande på fiske?

Från Serenissimas förmåga att bevara och förebygga med alla tillgängliga medel togs glasproduktionens hemligheter bort från ön, nästan en timme med båt från Venedigs centrum, och varifrån de flyttades redan 1291, på grund av de ständiga bränderna, fabrikerna och glasmakarskrået.

Idag liksom igår har Muranos ekonomi många problem att hantera, men det viktigaste är utländsk konkurrens, Kina och Rumänien idag, Böhmen och Frankrike igår.

Republiken behöll hantverkarna, lockade av erbjudanden från utländska makter som stred om dem till ett högt pris och överöste dem med privilegier.

Men om någon kände sig smickrad av de erbjudna rikedomarna, visste Serenissima hur man skulle råda bot på situationen, vilket vi ska se senare.

Men hur mycket rikedom producerade denna konst?

För att förstå detta, låt oss börja med "gulddukaten": åtta miljoner gulddukater var "omsättningen" av Muranoglas.

Vid några beräkningar blir åtta miljoner dukater multiplicerat med 3,5 gram guld (dukatens vikt) = 28 miljoner gram, vilket vid nuvarande pris motsvarar cirka 995 miljoner euro. Om vi ​​dividerar dukaterna med de 8.000 124.425 invånarna blir det 120 130 euro per invånare. Idag fakturerar samma sektor cirka 5.200/25.000 miljoner euro per år (källa Confindustria) och Murano har XNUMX XNUMX invånare. Vid samma beräkningar kommer vi upp till XNUMX XNUMX euro per person, inklusive barn.

Murano hade redan upplevt en första kollaps i mitten av 1600-talet när Ferdinando de' Medici övertygade några glasmästare att öppna en ugn i Pisa.

Framgången med denna första ”export av teknologi” var upphovet till en liten diaspora vars storlek började väcka oro i Venedig. Kort därefter, 1664, gav sig Ludvig XIV ut för att förverkliga projektet som hans betrodda arkitekt, Jules Hardouin-Mansart, hade uttänkt, att bygga ett galleri av oöverträffad prakt, Galerie des Glaces, i sitt nya palats i Versailles. Spegelsalen.

För detta ambitiösa projekt gav solkungen order om att stjäla hemligheten bakom venetianska speglar i Muranoglas till varje pris.

Venedig kommer att befinna sig inblandat i ett verkligt "speglarnas krig".

"År 1665, i Murano, en regnig majnatt, samtalar tre män med låg röst i skuggan av en 'sotoportego' (portikerna på den tidens venetianska språk)."

Två är klädda i sobra mörka dräkter. Den tredje, under en stor svart kappa, avslöjar den broderade ärmen på en elegant frack.

Alla tre tittar sig omkring med långa, misstänksamma blickar.

Så snart de är säkra på att ingen följer efter dem, signalerar de till en gondoljär som tyst närmar sig och bär dem till en båt som ligger förtöjd längre bort.

Allt händer så snabbt att agenterna från De Tio, som ansvarar för övervakningen av ön, inte märker någonting.

Först nästa dag, i gryningen, börjar polisen på Serenissima jaga de tre i en jakt som kommer att ta dem från Ferrara till Turin och Lyon, utan att någonsin lyckas stoppa dem. Några dagar senare kommer de tre flyktingarna att nå Paris.

Men vilka kan dessa mystiska karaktärer vara?

Den elegante mannen är en fransk aristokrat, en spion som fått i uppdrag av Ludvig XIV:s mäktige finansminister, Jean-Baptiste Colbert, att utföra ett hemligt uppdrag.

Hans uppgift är inte lätt, men han har fått order att slutföra den till varje pris. Han måste ordna med att ta med sig en liten grupp Murano-glasmästare specialiserade på tillverkning av venetianska speglar till Paris, vilka han lyckades rekrytera i Murano.

De två från den natten är de första som ger sig av.

Det krävdes all hans skicklighet för att övertyga dem att övervinna sina rädslor med fantastiska löften om pengar och ett bra liv.”

(Clare Colvin, ”Reflektionernas palats” och Il Corbaccio 2004)

Verkligen fantastiska löften, med tanke på att glasmästaren Giovan Domenico Battaggia, anställd av Ferdinando de Medici, år 1658 hittades död av skäl som det finns två officiella versioner av. Den första är den från husläkaren, en venetianare, enligt vilken dödsfallet berodde på "denna luft i Pisa som under den varma årstiden är fruktansvärd och smärtsam". Den andra, stödd av en skriftlig bekännelse av Bastian de' Daniel, som talar om ett gift som han fick av inkvisitorerna i Serenissima, "med vilket jag också dödade två andra arbetare, vilket nu är allmänt känt i Murano". Oavsett sanningen om denna död återvände alla avhoppare i Toscana till lagunen mellan 1659 och 1660. Andra liknande dödsfall inträffade under "spegelkriget" och statsinkvisitorerna använde alla medel för att gripa flyktingarna genom att släppa lös spioner i Paris, skriva falska brev från deras fruar och förgifta de hantverkare som var mest motvilliga att återvända till Murano och som tillverkade venetianska speglar. År 1667 gick den venetianske ambassadören själv så långt att han lät förgifta två glasmakare från Serenissima som hade flyttat med sina tekniska kunskaper till den franska huvudstaden; till slut återvände de överlevande till Venedig, skräckslagna.

(”Venedigs hemliga tjänster” Paolo Preto, 1994)

Bakom detta ”krig”, som utkämpas utan hinder, mellan spioner, flyktingar och gifter, finns alltid samma orsaker: pengar och makt.

Solkungens minister, Jean-Baptiste Colbert, hade inbillat sig verksamheten som förvandlade sand till guldmynt, så pass att han i oktober 1665 skapade Manufacture royale des Glaces i Paris, som var ämnad att bli Saint Gobain-fabriken, och året därpå, enligt instruktioner från Murano-glasmakarna, tillverkades den första spegeln i venetiansk stil i Murano-glas i Frankrike.

Fram till dess hade Venedig monopol på tillverkningen av speglar, en blandning av kvicksilver och tenn överdragen i glas, vilket gjorde dem unika, klara och genomskinliga.

Venedig sålde dem över hela Europa och tjänade enorma summor.

Vilka siffror pratar vi om? I Frankrike motsvarade genomsnittspriset för en venetiansk spegel ungefär tre års arbete av en arbetare och bara de rikaste hade råd med det. Inventarier visar att en Muranospegel värderades mer än en Rafael-målning och det sades att en hel del var villiga att sälja mark och egendom bara för att äga en.

För Venedig var det en avsevärd inkomst, för franska finanser var det ett blodbad.

Colberts ambitiösa plan var därför att bryta det venetianska monopolet och, genom att skapa en kunglig fabrik, säkerställa Frankrikes företräde inom produktion av lyxvaror, från siden till gobelänger till spetsar.

Men det finns ytterligare en anledning till tillverkningen av speglar, och en som inte är obetydlig: Solkungens "infall".

I sin tur hade Venedig inte för avsikt att förlora en privilegierad och snabbt växande marknad.

Inom några år upplevde Murano ”en allvarlig identitets- och produktionskris, som i sin tur förebådade nya massiva emigrationer som fortsatte under hela 1700-talet, och som även involverade produktion av conterie (lampblåsta pärlor) och margherite (perforerade pärlor)”.

Men varifrån kommer denna kris? Från felberäkningen (igår liksom idag) som hade lett till att vissa muranesier accepterade kommersiella erbjudanden från en utländsk makt, lockelsen av lätta pengar, exporterade sin design och lärde ut vissa tillverkningshemligheter.

”Inget nytt under solen” – skulle de som känner till den nuvarande krisens ursprung väl säga – men när de väl hade lärt sig dessa hemligheter och startat produktionen i Frankrike avfärdade fransmännen Murano-arbetarna och anklagade dem för att vara ”ostadiga, ombytliga och av dålig karaktär”. Avhopparna återvände sedan hem, men deras marknadsandelar gjorde det inte.

Fransmännen hade vid det här laget lärt sig att tillverka speglar själva och Galerie des Glaces i Versailles slott färdigställdes 1682. Spegelgalleriet

73 meter lång, 10,50 meter bred och 12,30 meter hög. Mer än trehundra speglar bildar sjutton välvda fönster med utsikt över trädgården, vilka matchas av lika många falska dörrar som under dagen reflekterar ljuset som kommer utifrån och eliminerar varje skiljelinje mellan inomhus och utomhus. På natten, upplysta av tusentals ljus, genljuder de möblernas prakt, men också glittret från sidentygerna, guldet och ädelstenarna som pryder herrarnas och damernas överdådiga klänningar, och oändligt mångdubblar, i ett illusionsspel, hovets lyx och rikedom.

Solkungen uppnådde vad han ville.

När han gör sin entré, gående längs den långa galleriet, kommer alla att kunna känna igen, i dessa otaliga och bländande reflektioner av hans bild, den synliga manifestationen av hans makt.

runt mitten av 1500-talet, Angel Barovier skapade och uppfann en Murano en typ av glas så färglöst, genomskinligt och klart och han kallade det kristall.

Detta kommer att vara en av de bäst bevarade och längst levande hemligheterna inom Murano-glastillverkning.

Vändpunkten kom år 1540: Vincenzo Rador från Venedig uppfann och patenterade en teknik för att platta till glas och samtidigt polera det.

Så här skapas perfekt platta venetianska speglar i Muranoglas.